När jag var 7 år fick jag min allra första ponny, en shettisvalack på 4 år med pälsfärgen linfux, vid namn Speedy. Han var helt oinriden och hade aldrig haft en männsika på ryggen. Jag kunde inte sådär jättemycket då, när vi köpte honom hade vi ingen utrustning förutom grimma och grimskaft, och där började inridningen.

Mamma höll i grimskaftet, jag höll i manen barbacka.

Jag hade aldrig galopperat förut och ville så gärna testa. Så vi testade, första gången han reds och första gången jag skulle galoppera. Han bockade och bockade, som en galning, men eftersom att jag trodde att det var så galopp kändes så tyckte inte jag att det var några konstigheter, så jag tänkte att jag måste vänja mig vid att skumpade såhär mycket.

Sen fick vi tag på utrustning iallafall och jag blev bättre, vi började träna ponnygalopp och galopp var ju och är ju den absolut bästa gångarten som finns. 

Efter två veckor av ridning varje dag på Speedy så slutade han att sparka bakut hela tiden iallafall, han blev samarbetsvillig och han tyckte att det var lika roligt som jag att galoppera i full fart. 

Han tog glädjesprång och hade öronen spetsade hela tiden när vi galopperade på ängar.

Vi träningstävlade på Täby galopp och Angarn med andra ponnysar och det tyckte han var roligare än någonsin.

Han hade sina bus för sig ibland och han var även en riktigt snabb shettis! Han drog förbi D.ponnysarna för att jag inte kunde hålla honom på banan en gång också. Jag skulle inte tippa på att D-ponnysarna höll sitt snabbaste tempo heller, men ändå. För att komma en bit bakifrån och vara en shettis med otroligt korta ben och dra förbi dom så måste han ju vart riktigt snabb ändå.

 

Honom hade jag i ungefär 5 år och han såldes för några år sedan till min mammas kompis som har en liten dotter som är lite bättre storlek på honom än vad jag är.

 

När han var såld började jag på ridskola och sedan fick jag Easy, läs om henne under fliken "Om Blåklintens Easy Action".