Jag ska berätta för er. Jag kommer inte berätta detaljer av allt jag såg men jag berättar i ren allmänhet vad som skett på vägen till min skola kl kvart i 8 på morgonen. Många har säkert redan läst om detta i Aftonbladet.

Jag cyklade som vanligt. Jag cyklar alltid in på ishallens parkering för att sedan komma upp och förbi ishallen.

Jag cyklar in på parkeringen, fortsätter cykla på. Jag har redan sett att massor av människor som står och kollar på någonting. Jag ser sedan svart rök komma upp ovanför en häck på parkeringen. Även en polisbil om jag minns rätt.

Jag fortsätter ändå en liten bit till och sedan ser jag eld. Den såg ut att vara ganska under kontroll om jag tänker tillbaka. Det är iallafall en bil som brinner.

Då, när jag är 30m ifrån den, exploderar bilden bredvid. Jag tror inte att dom som inte själva varit med om det kan förstå hur stor en sådan explosion är.

Hur högt det smäller, vilken rök det blir, hur stora lågor det är som flammar.

Ett berg av eld. Av smällar. Av bildelar som flyger åt alla håll. Av biltaket som flyger 50m.

Det känns som att det tog så många sekunder, så långsamma sekunder innan jag såg hur människor som var lika nära som jag började springa bort.

Jag stannade och visste inte vad jag skulle göra. Om jag skulle stanna på det stället jag stod och ringa pappa direkt.

Om jag skulle flytta mig en bra bit först för att sedan ringa pappa.

Jag vände min cykel och kände hur jag bara ville fly. Fly en kort bit för att kunna ringa en förälder så fort som möjligt.

Nu går jag inte in på mer detaljer av vad jag såg när jag flydde iväg. Jag hoppar över det och berättar om när jag hade tagit mig över vägen.

Jag hade panik. Jag grät. Det smällde flera gånger om och jag trodde i det läget att det var någon som skjöt.

Två kvinnor kom fram och en av dom kunde efter några minuter cykla en omväg med mig ändå till min skola, där hon sedan pratade med min lärare.

Jag fick börja med att gå till skolsköterskan. Där jag fick berätta det som hänt.

För att sedan tas till både rektor, flera lärare och kurator.

Jag fick komma till kuratorns rum.

Jag var både skakad och skärrad.

Där blev jag nerbäddad för att jag skulle sluta skaka, jag frös inte men hela kroppen hade skakat hela vägen till skolan.

Innan polisen kom för att ha förhör fick jag kakor och varm choklad.

Pappa kom och var med på förhöret.

Sedan kom polisen och jag satt i förhör.

Flera elever förhördes, dom som sett mest i min parallell-klass som hade idrott där förhördes också.

Alla vi som hade varit där satt i samtal med rektorn och några föräldrar.

Jag känner ingenting just nu. Timmarna efter kände jag heller ingenting. Inga känslor.

Varje gång jag har berättat denna historia om och om för olika lärare, polisen, kuratorn och skolsköterskan och kompisar. Så har det varit olika varje gång. Vissa av gångerna har jg varit helt chill att prata och berätta om det, andra gånger har jag varit allvarlig och andra gånger har jag brutit ihop efter 2 ord.

När jag kom hem ifrån stallet idag bubblade känslorna upp igen och det blev tårar.

Detta är något som kommer göra mig rädd för smällar. Detta är något som kommer få mig att drömma mardrömmar. Detta är något som kommer få mig att försöka förstå hur nära det var att jag inte fanns mer. Detta är något som kommer få mig att försöka förstå hur en slump kan förändra så mycket.

Så, jag hoppas att ni har överseende med uppdateringen.

Jag är tillbaka på banan igen och synen av hur bilen sprängdes ett fåtal meter ifrån mig börjar blekna. Det är något jag aldrig kommer kunna glömma, men samtidigt känns det som ett minne av någonting som aldrig har hänt.